Morgonsolens mjuka strålar skapade mönster på vägen där han sprang. Mönster, som mönstret i ett vilddjurs päls, eller som mönstret man kan se i röken från en eld. Hans steg var som slagen på en trumma. Hans ansikte sken som den klotrunda solen ovanför hans huvud. Med kvicka steg i den röda jorden sicksackade han mellan alla människor på vägen. Unga flickor som hade den långa vägen till brunnen framför sig, alla sjungandes och skrattandes. Kvinnor som varsamt höll sina barn i famnen, de yngsta barnen omsorgsfullt insvepta i tyger. Rastlösa män i sökandet efter arbete och alla barn, som precis som honom var på väg till skolan.
Hans far var efter honom, sprang också på den smala vägen i morgonljuset. Han spände ansiktet och i hans mörka ögon brann eldar. Alltid lika stridslysten, alltid lika ivrig och bestämd. Han skulle springa om sin son idag också.
Vid den låga stenbyggnaden målad i bleknande nyanser av blått och grönt samlades glada och längtande barn i klungor. Snart skulle de få väcka sin nyfikenhet och upptäckarglädje än en gång i de slitna träbänkarna. De skulle få gå i skolan ännu en dag.
De stannade för att gå skilda vägar. Joseph skulle följa sina vänner in i lärdomens palats och hans far skulle vända hem igen.
- Jag älskar dig pappa, sa han och mötte sin fars stolta blick.
- Jag älskar dig mer. Hans far fylldes av stolthet och glädje över sin son. Han var det enda han hade och han var det sista som påminde honom om var kärlek verkligen var.

Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack... That's the seconds passing by. One by one they pass, without one really noticing. We could count them forever, but at the end of the day, it's the hours we remember, not the seconds. At the end of the week, it's the days we remember, not the seconds, minutes or hours. And in the end of the year, it's the months or weeks we remember. And still, every second matters.
Seconds are strange, strange things. We cannot really hear them, smell them, taste them or feel them. In the end, they don't mean anything to any of us. Still they can be the difference between life and death.
Yes, I think we can all agree that time is something strange. A very long time ago, in a time we can only read about in our textbooks, they didn't count time at all. That's a very long time ago. Then, time was measured with help from the sun and the stars. Now, we put all our trust in a small, genious machine; always giving off a special sound to remind us of its exictense. Tick-tack, tick-tack. Who invented this genious way of measuring time? And was this, the way we use time today, the aim or end? Was this meant to be?
Seconds can be counted forever, time is the most valuable thing we own. It's so strange. You cannot pause, not even when you think you take a pause. You cannot press a rewind button to make things undone. Maybe someday, thay'll invent a genious machine for that too. But not today. So be careful with your time, it will continue to slipp out of your grip, like sand between your fingers. Be careful, today.