Morgonsolens mjuka strålar skapade mönster på vägen där han sprang. Mönster, som mönstret i ett vilddjurs päls, eller som mönstret man kan se i röken från en eld. Hans steg var som slagen på en trumma. Hans ansikte sken som den klotrunda solen ovanför hans huvud. Med kvicka steg i den röda jorden sicksackade han mellan alla människor på vägen. Unga flickor som hade den långa vägen till brunnen framför sig, alla sjungandes och skrattandes. Kvinnor som varsamt höll sina barn i famnen, de yngsta barnen omsorgsfullt insvepta i tyger. Rastlösa män i sökandet efter arbete och alla barn, som precis som honom var på väg till skolan.
Hans far var efter honom, sprang också på den smala vägen i morgonljuset. Han spände ansiktet och i hans mörka ögon brann eldar. Alltid lika stridslysten, alltid lika ivrig och bestämd. Han skulle springa om sin son idag också.
Vid den låga stenbyggnaden målad i bleknande nyanser av blått och grönt samlades glada och längtande barn i klungor. Snart skulle de få väcka sin nyfikenhet och upptäckarglädje än en gång i de slitna träbänkarna. De skulle få gå i skolan ännu en dag.
De stannade för att gå skilda vägar. Joseph skulle följa sina vänner in i lärdomens palats och hans far skulle vända hem igen.
- Jag älskar dig pappa, sa han och mötte sin fars stolta blick.
- Jag älskar dig mer. Hans far fylldes av stolthet och glädje över sin son. Han var det enda han hade och han var det sista som påminde honom om var kärlek verkligen var.
